Förlossning = trauma + skräck

Usch, har en sån ångest över förlossningen, visst nu är de ändå exakt 4 månader kvar (i morgon) men jag har haft förlossningen i huvudet sen vi plussade i somras och de lixom äter upp en.. 

Bara de ta förlossningen då Charlie föddes, blev igångsatt vid kl 10 på fredag morgonen, vid 12.30 tog de vattnet sen kom förvärkarna igång och de va inte att leka med, använde mig av lustgas tills det att de gjorde för ont, bad om epudral och läkaren kom efter mycket om och men och satte in den, de visade sig att hon satt in den för sent då den inte funkade så fick fortsätta med lustgas till ca 22.30 då krystvärkarna kom igång då fick jag morfin.. Dock tyckte ja nu att de blev himmelriket mot förvärkarna men efter att ha hållit på i över en timme om inte mer kom läkaren in och så va de 7 sjuksystrar (De kommer jag ihåg) de virade lakarn ovanför magen som en drog i, en hängde på magen och så va de en på vardera benet och så satt de dit sugklockan... De ja minns så väl va att läkaren satte bedövning men insåg väl att de blev akut och kunde inte vänta så han klippte och så fick de ut Charlie.. Han va blå... De han ja se innan de va borta, de va borta länge kändes de som, värsta minutrarna i mitt liv. De ända jag ville veta var levde mitt barn?!?!? Och den där jävla läkaren ville inte svara på nått utan frågade bara om ja kände om moderkakan va på väg... 

Charlie började andas efter 7minuter de la honom i kuvös med respirator de första timmarna och Chrille fick följa med honom upp till avdelning 62c. Där låg jag själv och undrade hur såg mitt barn ut, hur mådde han, skulle han klara sig.. Eftersom de klippte och jag sprack lite så skulle jag sys men läkarn tyckte att de skulle göras på op så få va de bara vänta.. Kan ju säga att Charlie kom 00.46 och kl 8.00 kom jag in på op, de ville sätta bedövning men efter 5 stöten ner i benen när de missade så sövde de ner mig. Vid 12-13 snåret på lördagen när jag vaknat till liv efter op så fick jag äntligen träffa Charlie, världens finaste bebis, med blåmärke på huvudet efter sugklockan och med kanyl i navelsträngen med massa slangar va han de finaste jag sett.. 

Till råga på denna förlossning så fick vi ligga kvar i 12 dagar då Charlie hade fått i sig för mycket insulin sista timmarna från mig (läkarens misstag) och inte nog med det så fick han en infektion genom infarten i navelsträngen så vi blev kvar... Sj kunde jag knappt sitta jag va så öm efter op och så hade Charlie tryckt mot min svanskota när han skulle ut och denna smärta med att inye kunna sitta ordentligt hade jag i 4 månader. Jag kan fortfarande 4år senare känna av det när jag sitter för länge på hårda stolar.. 

Och med denna lilla redogörelse tror ni jag har rätt till kejsarsnitt?!?! För den skräck jag känner inför en vaginal förlossning äter upp mig!!
/M

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0